sillig

Musen är död.

Maria svarade igår. Gillis beklagade den sena tiden och förklarade anledningen. Maria förstod att den inte är okej att ha en mus i sovrummet. Hon tog med sig sin lurviga katt och tog promenaden bort.
Katten mjauade och fräste när den satt i sin fåniga lilla bur. Vad den inte visste var att den snart skulle få jaga mus!

Gillis öppnade dörren och släppte in sällskapet. Katten hette tydligen Rufus. Gillis tänkte mest på att det namnet påminner om rfsu, vilket är något helt annat.
 Iväg for katten och dödade musen. Nej, riktigt så lätt gick det inte. Katter jagar aldrig möss på beställning.

Sebastian råkar veta att det ofta är så. Det pratas ivrigt om hur katter jagar möss, hundar jagar katter osv. Så är nästan aldrig fallet. När Sebastian tänker efter har han sett fler katter bli rädda vid muskontakt än tvärtom. Samma sak med hundar. Katter jagar hundar. Det är sanningen. Förutom när katter klättrar upp i träd. Då trivs tydligen hundar med att skälla nedanför i någon timme eller två.

Som tur nu var, så visade sig Marias katt Rufus vara en blodtörstig best. Han vandrade först omkring i huset och strök sig mot det mest. Lite som en agent som först tittar igenom huset efter dolda faror. Sedan smög han långsamt upp mot sovrummet. MJAU! *fräs* och andra kattljud. Den fick span på musen direkt! PANG sa det, och så flög katten på musen.
 Givetvis dödade den inte musen direkt. Den roade sig med att peta till den varje gång den försökte krypa iväg istället. Av någon anledning tycker katter om att göra så.

Sebastian tänker i nya banor och vänder på steken. Tänk om människor hade gjort samma sak. Vid en romatisk parmiddag på en topprestaurang satt par huller om buller och slog på sitt dyra kött. Inte som en misshandel, men ungefär varannan minut så örfilades biffen lite. Sedan efter en timme tog man sin biff och smög iväg och åt den där ingen såg på. Självklart samtalades det normalt under hela akten.

Efter ett tag kom Rufus i alla fall ut. Musen var borta och Gillis kunde sova gott.