sillig

Åh. Vilken morgon. Solen skiner och kaffet kokar. Gillis har låtit beställa efter det där kaffet som djur bajsat ut. Ni vet? Det där som alla backpackande människor ska ta med sig hem för att visa något främmande och nytt. 

Sebastian påpekar att kaffet inte alls är så exklusivt. Bara för att något litet djur tuggat i sig kaffebönor och sedan ploppat ur sig dem igen. Nänä. Så lättköpt är inte Sebastian. Men Gillis är.

 

Hon smuttar på bajskaffet och äter knäckebröd. Smulorna faller ner i morgonrockens armar, och irriterar armbågarna som vilar mot bordet. Det knastrar liksom, och är inte alls behagligt. Gillis skakar ned allt på golvet. Dammsuga kan hon göra ikväll. Nu ska här ut och planteras!

 

Gillis kräver som en ivrig grävling. Rad efter rad. I med massa olika saker. växer det så växer det. Annars får det kvitta. 

 

Sebastian tänker sig en lista.

Saker som är helt onödiga att så:

 

1. Rädisa - Vem äter det egentligen?

2. Kål - Man tänker att kål är superbra, billigt och går att använda i tex. Linssoppa. Men ändå ligger det där stora kålhuvudet likförbannat kvar i kylen och ruttnar.

3. Rödbeta - Samma sak här. Det är gott med en god ost på. Annars färgar den mest kläder, fingrar och porslin.

4. Vaxböna - Vad är det för något? Vad gör man med det? Vem vill äta något med vax i namnet?

5. Alla exotiska fruktträd. DET BLIR INGEN FRUKT UTAV DET! Bara småfisar som är gulliga att se på.

 

 

Gillis fick en valk efter spadtagen. Hon går in igen. Att plantera lät mer kul på pappret.

Fyra år. Fyra jävla år...
Ja, så sitter Gillis och grubblar. Hennes liv, som hon så öppet berättade om. Rakt ner i soptunnan.
Fast å andra sidan, vad hade hon att välja på. Hon blev sjuk. En ganska ovanlig sjukdom, men som duktiga läkare lyckades bota. 

"Vad för sjukdom!? SÄG DÅ! Åh! Nyfiken ju!", tänker du.
Men lugn. Gillis ska berätta.

En dag vaknade Gillis upp i sina blomstermönstrade lakan från Ikea. Hennes gökur hade ringt i vanlig ordning (Ja, Gillis har ett gökur. Så gammal har hon blivit).
In i badrummet. Ut med de där små rullarna kvinnor har i håret om natten (Sebastian har glömt vad de heter. Något med pa i början). Sedan bredde hon sig en messmörsmacka och tuggade frenetiskt i sig den tillsammans med en kopp grönt te som Gillis handlat på Life. Och sedan hände det. 

Gillis började känna sig yr. Fnissig. Pratglad. Ja, som att hon var lite berusad. För som alla vet blir inte lite äldre kvinnor fulla, utan bara lite berusade.

Hon ringde sin nya vän Kicki.

- Heeeej Kickisen! Vad gör du?

Kicki svarade att hon åt frukost med sin familj.

Gillis undrade om hon inte skulle skita i sin familj och hänga med till kvarterskrogen för att ta ett glas.

Det villi Kicki absolut inte, och slängde på luren.

 

Såhär höll det på för Gillis hela dagarna. I nästan fyra år var hon konstant berusad. Så himla konstigt.

Läkarna hade ett himla dilemma med Gillis problematik. De trodde länge att hon bara var en ganska extrem box-alkis. Men senare kom de till rätta med diagnosen.

 

Gillis hade drabbats av autobryggeri-syndrom. Ett syndrom som innebär att varje gång du äter något så jäser det till alkohol i magen. Ett mycket ovanligt syndrom, men det förekommer. Sebastian tycker alla skeptiker kan googla.